Inspiration

Yoga för mig…

Jag har ingen ambition ge någon teoretisk, ordboksvärdig definition eller filosofisk förklaring vad yoga betyder. Det här är min personliga resa, vad yogan gör, är och hur den känns för mig. Också nyfiken på, vad är yoga för dig?

Vissa dagar när jag vaknar kan jag inte komma snabbt nog till yogamattan. Hela mitt väsen längtar efter att landa i kroppen, känna in varje liten muskel, nyfiket utforska vilka tankar och känslor som vill bli hörda idag. Ibland kan jag sitta en timme på min meditationskudde och inte alls ha någon lust att lämna den när klockan ringer. Ibland river rastlösheten direkt och att sitta i en kvart känns som en evighet. Ibland räcker det med fem minuter på yogamattan sen flyger inspirationen och tar mig på andra äventyr. För mig är yogan så mycket mer än de minuter jag avsätter på yogamattan eller meditationskudden, yoga är ett förhållningsätt, ett utforskande av mig själv, världen, mina känslor, tankar, lyckan och livet.

När jag pratar om yoga menar jag fysiska rörelser och positioner (asanas), jag menar också medveten närvaro, observation och acceptans av det som är (meditation), filosofi/ värderingar/ attityd som icke-våld, ärlighet och tillit. Yoga är något jag upplever på min yogamatta men också ett stöd och vägledning i min vardag. I varje möte kan jag välja ett förhållningssätt av närvaro, acceptans, öppenhet och nyfikenhet.

För mig är yoga också konsten att lyssna. Lyssna in min kropp, mina känslor och mina behov i den här stunden, det är också att höra andras känslor och behov som dom är, utan att blanda i min subjektivitet, allt för mycket (men också att tillåta mig att reagera subjektivt om det är det jag gör). Yoga för mig är att släppa taget om borden och välja av kärlek, glädje och tillit. Hur kan jag göra den här positionen på ett ännu mer glädjefyllt sätt? Eller, hur kan jag bemöta den här situationen eller personen med respekt och kärlek? Hur kan jag bemöta mig själv och den här stunden med kärlek, vänlighet och medkänsla? Det kanske är att tillåta även motståndet, ledan och tristessen? Det är kanske mänskligt att uppleva alla aspekter av känsloskalan då och då?

Framförallt är yoga för mig att tillåta andra och mig själv att vara precis som jag är, just nu. Att jag är perfekt i min ofullkomlighet, i min mänsklighet. Att du, och jag, är okej precis som vi är, just nu. Hur skönt kan livet bli när jag inte konstant måste förändra eller förbättra mig. Tänk om transformation sker ändå? Tänk om jag växer som allra mest när jag tillåter allt att vara precis som det är. Inte för att jag måste växa eller förändras men för att förändring är oundviklig. Livet är rörelse, ingenting är konstant. Så jag kanske inte måste jobba så hårt för att bli en klokare, roligare och mer kärleksfull? Växandet, skönheten, lekfullheten, kärleken och glädjen kanske finns i acceptansen? Min erfarenhet är i alla fall att acceptans är magisk och att jag absolut inte stagnerar i något skeende, känsla eller tanke för att jag tillåter den/det att vara precis som det är.

Att utöva yoga innebär inte (för mig) att jag vaknar upp med ett leende varje morgon och glider igenom dagen på ett rosa moln. Att utöva yoga har dock inneburit mer balans och att jag har så många fina och stöttande verktyg att ta till när jag upplever sorg, ilska, rädsla eller oro. Yogan har varit och är mitt sätt att lyfta blicken och se situationen mer objektivt.

För mig är yoga som ett möte med en klok, kärleksfull och accepterande vän, i det mötet kan jag bjuda in de egenskaperna i mig. Yogan stöttar mig i förmågan att skapa den där friheten där jag kan tänka, känna och vara den jag är fullt ut. Där skapar jag en paus från identifikationen med repetitiva, omedvetna tankar och låter stillheten och observatören få utrymme.

Eckhart Tolle inspirerar mig med ett stycke ur boken Practising the Power of now:

När du vet att du inte är i frid/harmoni så skapar ditt vetande en stillhet som omsluter din disharmoni i en kärleksfull och omsorgsfull omfamning som omvandlar din disharmoni till harmoni. När det kommer till inre transformation så finns det ingenting du kan göra. Du kan inte förändra dig själv och du kan med all säkerhet inte förändra din partner eller någon annan. Det du kan göra är att skapa utrymme för förändring att ske, för nåd (grace) och kärlek att komma in.

Att jag inte kan förändra mig själv kopplar jag till det jag skrev tidigare om acceptans, att jag inte kan tvinga mig själv att känna eller tänka annorlunda än det som är just nu. Jag kan så klart rikta mitt fokus åt ett annat håll men så länge jag trycker undan eller har motstånd mot en tanke eller känsla så kommer jag uppleva den ännu starkare och mer intensivt. Det är min erfarenhet just nu, och jag är öppen för att se på livet på ett annat sätt genom nya erfarenheter. Men just nu känns citatet what you resist persists sant för mig och acceptans har varit mitt största hjälpmedel, på yogamattan och utanför.

Jag känner otrolig tacksamhet för yogan och alla som delar med sig av den, inspirerar mig till fortsatt växande och ännu mer glädje och njutning i livet. För mig har och är yogan det som inspirerar och stöttar mig och jag är helt säker på att det finns många olika vägar. Vad som än känns kärleksfullt, roligt, stöttande, respektfullt och inspirerande, kör! Vad som än får dig att känna dig levande, uppslukad, som en del av helheten och helheten på samma gång, go, go go! Whatever floats your boat.

Namaste,
Julia

Medkänsla som strategi när livet gör ont

Hur pratar du med dig själv i svåra, pinsamma, smärtsamma situationer?

För mig var det otroligt spännande att få den frågan och synliggöra hur jag pratar till mig själv, framförallt i förhållande till viktiga och utmanande aspekter av mitt liv. Det blev oerhört tydligt att det språket jag valde inte kändes funktionellt, stöttande, roligt, konstruktivt eller var på ett sätt som jag under några som helst omständigheter hade talat till min vän. Med andra ord, skräp. Kosmiskt, magnetiskt, karmiskt skräp. Inte på något sätt omöjligt att kasta bort, bara väldigt ingrott, sådär så en inte riktigt ser att det är skräp utan mer tror att golvet ska se ut så. Men så skönt det är varje gång som det elimineras. Så här går mina tankar om att välja medkänsla istället för klander och självkritik.

Fred börjar inom oss, inom var och en. Ett fridfullt, kärleksfullt, medkännande sinne utövar inte våld mot andra eller sig själv, det känns sant för mig. Livet är såklart komplext och situationsbundet, att knuffa någon hårt kan ses som våld, men en knuff med intentionen att rädda någons liv är inte himsa (våld) utan en livräddande handling, i kärlek. Våld är en stor och lång diskussion, den här texten berör en liten del, tankars våld, (själv)kritik, (själv)förakt och klander.

För några månader sedan läste jag böckerna Våga vara operfekt och Self-compassion. Självkritikens ingrodda fängelsedörr öppnades och sedan dess ser jag till att hålla den på glänt eller vidöppen men aldrig mera stängd. Det är ju det som är det fantastiska med aha-upplevelser, livet blir aldrig mer detsamma och alltid bättre, om än tufft i stunden, så alltid bättre, mer rymd, frihet och expansion.

Att möta livet på en grund av medkänsla har gett mig modet att ta stegen mot det hissnande, härliga & okända, modet att leva mitt liv, min sanning och göra det jag älskar, drömmer om och brinner för oavsett hur det går. Rädslan för vad andra ska tycka kan sätta käppar i hjulet men mina tankar om vad jag tror att andra tycker är som stinkande, giftiga betongblock som får mig att vända innan jag ens har börjat min resa. Vissheten om den självkritik jag skulle möta om det inte gick som jag hoppades gjorde att jag kom på 1000 otroligt logiska ursäkter att inte ens försöka. Jag krympte mig och slutade andas för att slippa smärtan av skammen och min egen kritik.

Med förståelse för att skam och självkritik är otroligt smärtsamt och att perfektionism är ett sätt att försöka undvika den smärtan gjorde att jag kunde förstå mig själv men också välja något nytt. Med ett nytt verktyg och möjligheten till en ny strategi i form av medkänsla öppnades helt nya dörrar och möjligheter för ett härligt, fritt, expanderande, transformerande, kärleksfullt liv. Med den förståelsen kan jag välja att och stötta mig själv när det känns svårt istället för att kritisera och bombardera mig i borde-tankar, jag borde förstått bättre, jag borde varit mer…, jag borde…

Kristin Neff lyfter Vänlighet, Medvetenhet & Mellanmänsklighet som dom tre viktiga ingredienserna till en mer medkännande värld, inre och yttre. Hur bemöter jag mig själv/andra vid svårigheter, vänligt eller kritiskt? Är jag helt uppslukad av händelsen eller kan jag ta ett djupt andetag och se på det lite mer objektivt, vad hände? Väljer jag att avskärma mig från andra, isolera mig och tänka att jag är den enda i hela världen som råkar ut för detta eller kan jag se att det här är en del av att vara människa? Hon ger också ett fint ”mantra” som en kan använda vid smärtsamma (skam/skuld-fyllda) situationer:

Just nu gör det väldigt ont (medvetenhet)

Smärta är något alla känner ibland (mellanmänsklighet, kontakt)

Jag väljer att vara vänlig (vänlighet)

Jag väljer att ge all den medkänsla jag behöver/längtar efter just nu

 

Till tidigare nämnda böcker är mod att vara sårbar och Non-violent communication fantastiska medarbetare till att leva livet helt och fullt. Förståelse av skam, kontakt, hur vi kan uttrycka det vi känner, behöver och längtar efter på ett ansvarsfullt, skuld/skam-fritt och kärleksfullt vis, till oss själva och till andra är så befriande.

Så vad ska till för att du ska bjuda in ännu mer fred, vänlighet och kontakt i ditt liv? Och hur storslaget liv kan du skapa om du ger dig själv all den kärlek, medkänsla och allt det stöd som du drömmer om?

Hur blir det ännu bättre än så här? Hur blir det ännu roligare och enklare att göra allt det där du drömmer om? Vad mer är möjligt? Hurra, hurra, hurra!

Allt är ett, ett är allt

”Även om sambanden inte alltid är uppenbara är personlig förändring omöjlig att skilja från social och politisk förändring”

– Harriet Lerner

Ibland tänker jag att jag är egoistisk som väljer att meditera, göra yoga, läsa böcker eller gå på kurser ”för min skull”, lägga tid på sådant som bidrar till personlig & andlig utveckling. Jag vill så gärna bidra till en mer kärleksfull, hållbar, blomstrande, fredfull, glädjefylld, accepterande värld (och jag vet att självkritik inte är vägen dit, men det är en annan historia). Därför blir jag alldeles varm av påminnelsen att allt hänger ihop. Det som händer i mig är en inte separat från omvärlden. Jag är inte en isolerad ö som blir friare, lyckligare, stabilare, större, gladare, mer kärleksfull, mer tillåtande, mer fridfull. Världen blir friare, lyckligare, stabilare, större, gladare, mer kärleksfull, mer tillåtande, mer fridfull med mig. Vi växer tillsammans. Vi är alla sammanflätade. Allt är ett, ett är allt.

Brene Brown påminner också om just detta när hon skriver; ”Det finns inget som är mer politiskt än att bryta igenom förväntningarna från omgivningen, så att vi kan leva våra liv med hela vår potential & hjälpa andra att göra detsamma.”

 

Hur blir det ännu bättre än så? Vilka val vill du göra för dig idag med vissheten om att allt som får dig att må bra får världen att må bra?

Naturens fantastiska visdom

Du berikar den platsen du lever på genom att vara precis den du är

Genom att se människan genom trädgårdsmästarens ögon och växternas magiska samspel så kan jag förstå att det inte finns något rätt och fel. Vi är lika och unika, alla behövs och tillsammans kan vi stötta varandra, berika platser med näring och skönhet, hjälpa varandra att blomma bara genom att vara den vi är.

Förra året gick jag en kurs i skogsträdgårdsodling, kort och väldigt förenklat handlar det om att skapa en plats med till största delen ätbara, fleråriga, växter på ett sådant sätt att den sköter sig själv, är hållbar och bygger upp en bördig, härlig jord samtidigt som den ger mumsig näring och mat åt människor, djur och växter.

Mitt starkaste intryck från kursen var växternas och naturens otroliga visdom, vilket magiskt samarbete mellan olika växter, djur och svampar som gör att vi kan leva i detta överflöd av grönska och växtlighet.

Det är tydligt så här i vårtider; Moder jord vill frodas, hon vill växa och vara full av grönska, överflöd är hennes naturliga tillstånd. Jorden (i båda bemärkelserna) vill vara full av växtlighet, naturligt är den det, bara om jorden är sjuk så är den bar. Så om vi har rensat eller grävt och gjort jorden bar kommer den naturligt att täckas av olika växter. Först kommer pionjärerna, tex tistlar, måra, klöver, maskros som bereder marken för andra växter. Maskros har den fantastiska egenskapen att den med sina djupa rötter drar upp näring och delar med sig av den till växter med mer ytliga rötter så de också kan växa och frodas på den platsen, genialiskt, generöst, så himla inspirerande. Efter hand fylls den kala jorden av blommor och blad, allt som trivs på just den platsen, och där kommer vi till nästa fantastiska del, växternas nisch, växternas unika egenskaper. Det var just den här biten som fascinerade mig allra mest, egentligen är det en självklarhet, absolut ingen nyhet men ändå väl värd att lyftas.

Växterna är lika och unika. Precis som vi människor är unika men lika i våra universella mänskliga behov som sömn, vila, mat/näring, närhet, värme, solljus och mycket mer. Unika i mäng och kvalité, vissa behöver sova 7 timmar andra 10, vissa njuter och frodas av mycket närhet och sällskap, andra av lite mindre.

Det var som att genom att se människan genom skogsträdgårdens magiska samspel så kunde jag förstå att det inte finns något rätt och fel. Vi är lika och unika, alla behövs och tillsammans kan vi stötta varandra, berika platser med näring och skönhet, hjälpa varandra att blomma bara genom att vara den vi verkligen är. Vissa gillar skugga andra gillar sol, vissa klättrar andra kryper, vissa vill ha en viss sorts näring andra en annan, vissa vill ha mycket näring andra trivs med ganska lite, vissa ger näring till människor andra till pollinerare och andra djur, vissa vill ha mycket vatten andra lite. Så fylls alla rum, marknivå, buskar, träd, klätterväxter, alla ytor fylls och samspelar. Vissa växter är goda grannar och växer gärna med varandra, stöttar och berikar varandras blomning och så skapas det naturliga rum av gran, mossa och svamp eller av ahl, vinbär och bakterier.

Det är aldrig tal om rätt och fel, alla behövs. I gamla (av människan orörda eller varsamt och respektfullt rörda) urskogar finns detta samspel mer än någon annanstans. Där utnyttjas varje liten del av växter som hittat sin unika plats med exakt rätt näring, solljus och temperatur. Naturligt sker också förändringar, ett träd dör eller faller i stormen och nya luckor av ljus föder möjlighet till nya samspel så att jorden kan fortsätta frodas, växa och expandera i överflöd.

Så en dag när livet inte känns så enkelt, när tankar säger att ”jag borde vara si eller så” eller ”jag borde gilla att göra det här”, då låter mig själv påminnas om att vi alla på vårt sätt bidrar till en rikare jord, jag blommar och hjälper andra att blomma på mitt unika vis, jag är inte bättre eller sämre, rätt eller fel, jag har bara mina förutsättningar och behov som behöver tillgodoses för att jag ska må bra, växa med enkelhet och ge frukt. Tänk att vi lever i en värld där vi alla berikar bara genom att vara, behöva, önska, drömma. Du berikar den platsen du lever på genom att vara precis den du är, hur blir det bättre än så?

Att leva livet levande med sårbarhet

För mig finns det vissa kvalitéer som sticker ut lite extra när jag tänker på frasen ”att leva livet levande”, det ena är sårbarhet och det andra är medkänsla. En skulle kunna säga att medkänsla ger ett litet försprång om en vill bjuda in mer sårbarhet och flöde i sitt liv. För mig öppnar medkänsla dörren till mod, kärlek och humor, medan sårbarhet öppnar upp för kontakt. Och vad vore livet utan kontakt?

För mig är kontakten med mina medmänniskor, moder jord, naturen, mig själv, helheten, alltet, en helt gudinnelig känsla. I den kontakten finns så mycket tillit, inspiration, glädje, samhörighet och växande. Utan kontakt är livet inte direkt levande, det känns ganska ensamt, meningslöst och skrämmande. Men med kontakt, oh, livet kan vara härligt, smärtsamt, känslofyllt, färgstarkt och väldigt väldigt levande.

För mig har vandringen på sårbarhetens stig varit omtumlande, kittlande, härligt och läskig. Rädsla för avvisande och dömande har dykt upp som vägbanditer och att möta sidor i mig som inte alls stämmer överens med mina ideal är som att gå på en vass grusväg fylld av tistlar, det gör ont. Men att sedan bli mött i min sårbarhet, hörd, sedd och accepterad av andra och mig själv är som att svänga av på en mjuk, vacker sommaräng, fötterna jublar, det är helt ljuvligt. Känsla av rymd och expansion. Wow, hela jag får vara med, vad mer är möjligt?

När jag läste Brené Browns bok, Mod att vara sårbar, var det som att jag förstod att sårbarhet är något som visar på styrka. Det jag upplevt innan är att jag (och kanske många andra?) misstagit frånvaron av starka känslor, frånvaro av sorg och ilska som styrka, som stabilitet och välmående. Jag är inte så säker på det längre. Ju mer jag vandrar på sårbarhetens stig ju mer landar jag i att det krävs en hel del styrka och mod att vara sårbar, att uttrycka sina känslor, behov och tankar i stunden, när det känns svårt.

Sårbarhet lyfter upp saker från det dolda och kan i en accepterande miljö transformeras. Att leva livet levande är ett liv i transformation, rörelse, flöde och nyfikenhet. Rörelse är liv, liv är i konstant rörelse och förändring. Så vad ska till för att du ska bjuda in mer sårbarhet i ditt liv?

 

Med sårbarhet och mod,

Julia